Redan i tidig ålder började Lasse-Maja stjäla. Den traditionella mannens liv var ingenting för honom. Man säger ofta om LasseMaja att han var en gentlemannatjuv som tog från de rika och gav till de fattiga. Lasse-Maja ville nog själv att det skulle vara så men den bittra verkligheten var säkerligen mycket krassare. Det gällde ju att överleva i dessa hårda tider så man kunde inte alltid vara så nogräknad. Eftersom Lasse-Maja mestadels var på flykt så kostade det massor att muta så kallade "vänner". Dessutom hade han "en viss" förkärlek för ett flärdfullt liv när han kom åt.

Lasse-Maja utnyttjade dom flesta svaga länkar som fanns i det Svenska fångvårdssystemet. Vakterna på de svenska fängelserna var inte så väl betalda och genom dem kunde man få in verktyg som man behövde för att rymma.

Enligt Svensk lag var man tvungen att dömas på det stället som man hade begått brottet. Genom att säga att man hade begått ett brott på något annat ställe kunde man fördröja början på sitt straff genom att man då blev fraktad till det stället. Själva fångtransporten tilldelades någon bonde som naturligtvis var måttligt motiverad för denna uppgift. Eftersom dåtida bönder ofta var benägna att nyttja starksprit så försökte man ofta att supa bonden redlös så man fick tillfälle att rymma.

Lasse-Maja var väldigt fint byggd och ofta var handklovar och andra fängslen alldeles för stora för honom så han måste ha varit dåtidens Houdini.

Även om LasseMaja rörde sig på en förhållandevis liten yta och dom flesta kände igen honom så distraherade han naturligtvis lagen med sin förklädnad.

Dåtidens straff var inget man direkt längtade efter. Straffarbete fick man på fästningarna där man ofta fick hugga och släpa sten. Detta i samband med dålig mathållning och trånga, mörka och kalla celler gjorde att dödligheten var stor.

Man kunde bli fängslad på vatten och bröd. Detta kanske inte verkar så farligt men fången var ofta i så dålig kondition att tio dagar på denna svältkur kunde bli ödesdiger.

Spöstraff gick till så man låste fast fångens händer i ett par handklovar och i dom fäste man ett rep som man hissade upp i en spöpåle så att fångens fötter knappt nuddade marken. Man använde barkade spön parvis. Med varje par slog man tre gånger. Det högsta spöstraffet var 40 slag.

I boken om Lasse-Maja nämns bl.a. en trähäst på vilken man straffade åkare som hade tagit för mycket betalt. Detta var en hög häst av trä med spetsig rygg. På den satte man åkaren som man ibland även hängde tyngder i benen på.

Horor satte man på spinneri och det fanns även diverse tortyrredskap att tillgå. Sträckbänken var effektivt om man ville ha någon att erkänna. Antagligen erkände man vad som helst av bara tanken på den.

Avrättningar ägde också rum och nog hade Lasse-Maja tur eftersom det sista brottet han gjorde var en kyrkstöld vilket inte alltför lång tid innan hade belönats med dödsstraff.

Alla böter kunde omvandlas till kroppsstraff om den straffade inte kunde betala. Åt andra hållet kunde man i många fall köpa sig fri från kroppsstraff. Även då man tyckte att kroppsstraff skulle bringa för mycket vanära över den dömde så kunde han slippa. Allt detta gjorde ju så att det endast var de sämst ställda som fick slita spö.