Recension i Nerikes Allehanda 12/08-03

Lasse-Majas äventyr håller för läsning även idag 

Från Födelseorten Ösarhyttan i Ramsberg till Carlstens fästning gick Lasse-Majas slingriga och äventyrsfyllda väg. Mästertjuvens Lars Molins väg revir hade som ytterpunkter Örebro, Stockholm och just Ösarhyttan. Någon gång nosade han på Värmland och Småland. Eljest var det i de kända trakterna Bergslagen och Mälardalen som replipunkterna fanns.

   På fästningen i Marstrand satt Lasse-Maja i tjugofem år, innan han benådades 1838 och kunde leva sju år i frihet på eget torp nära Arboga, och det var också i fångenskapen han berättade sin levnads sägner för någon oss okänd nedtecknare. Så tillkom en av 1800-talets mest lästa böcker.

I dagarna har Lasse-Majas äventyr utkommit i modern språkdräkt. Anpassningen har gjorts av Stephan Flodman och Ingmar Stenroth. Det är ett lättläst stycke litteratur, spännande i många enskildheter men också snabbt förbiglidande i avsnitt som återger de många flykterna undan förföljare av skilda slag.

   Det har säkert inte varit lätt för Lars Molin på Carlstens fästning att mer än tjugo år efter den brottsliga banans slut minnas alla namn på gårdar och byar han lönnligt smugit förbi. Samtidigt har han haft ett urvalskrav på sig att leva upp till sin berömmelse som skälm och äventyrare. Ändå slår sjaskigheten i den undre värld som blev Lasse-Majas igenom. Tystnad, gömställen, en hjälpande hand – detta gick att köpa i den tidens skumrasktillvaro precis som i vår men hade också som förutsättning att pengarna ständigt flöt in.

Stilistiskt känner man igen en urgammal muntlig berättartradition i många passusar, där antydningskonsten firar triumfer. Inför sin hudflängning i Barkaby, där fyrtio par spö skulle avnjutas, levererade Lasse-Maja en så frisk munhuggning med bödeln och länsman att tonen skulle ha hedrat en isländsk saga.

   I förordet kallas Lars Molin transvestit, ett epitet som förefaller överdrivet, åtminstone i dess moderna och djupare mening. I stället framstår Lasse-Maja som en glad skit och mytoman som tidigt beträder brottets bana och finner förklädnaden till kvinna – först piga, senare mamsell – vara bästa hjälpen att komma offren inpå livet. När framgången ar stor åker spenderbyxorna på. Generositet gäller i sådana stunder.

Många Intressanta människor drar förbi i denna tidiga 1800-talsvärld, alla till synes oberörda av de stora krigshändelserna ute i Europa. Där finns Silver-Jan och ficktjuven Bajard. Polisen Blomster-Göran gör ett ömkligt intryck i sin högfärd. Spinnhusfrisläppta skittunnebärerskan Lisette blir medbrottsling, älskarinna men också angivare.

   Kulturhistoriskt är Lasse-Majas äventyr mycket givande läsning. Rättsordningen, transportväsendet och medborgarkontrollen med stadstullar, pass och anmälningsplikt får sin högst handfasta belysning. Över huvud möter vi svenskt vardagsliv för två hundra år sedan på ett sätt som rycker med och fascinerar.

                                                                                                                                                                                                                                                                                                  Karl Axel Strid